..Hur många bebisar kommer det att bli egentligen? Med den här farten som jag växer börjar man ju undra! Okej, att man blir större fortare med andra barnet, men om andra, tredje å fjärde kommer samtidigt då? Ser man ut såhär då?
Idag är det en månad kvar till ultraljudet! Bara det ligger åtminstone en bebis där inne så blir jag nöjd ;)

Mysigt med julstök i våra hus! Äntligen är alla stakar uppe, tomtar framme å humören i topp!
Vår traditionella första-adventsfika har ägt rum idag. Alex gammelmormor, gammelmorfar å farmor kunde inte komma, pga diverse sjukdomar. Farmor Christine hade tydligen vart inne på sjukhuset imorses för njurstensanfall – usch! Har hört att njurstensanfall gör ungefär lika ont som att föda barn, å tänk Er den smärtan fast utan att man får någon bebis i slutändan – hua mej!
Get well!

Huset blev dock fullt ändå: Mormor, morfar, farfar, gammelfarmor, Malin, Matte, Wilma, Max å farbror Magnus. Farbror Jocke hade dock yrat bort sej i bakfyllans töcken å befann sej på okänd mark. 


                   


Under den senaste tiden har det väl inte hänt så värst mycket. Jag är fortfarande vråltrött om kvällarna, efter kl 19 fungerar jag inte alls. I onsdags tillexempel la jag mej HALV SJU för att ”vila” lite, å vaknade inte upp förrän morgonen efter. Segt! Känns som att man inte gör annat än jobbar, för när jag väl är hemma så sover jag bara..eller möjligtvis ”vilar”.

I måndags kväll var det dock premiär för ”Kvinnogruppen”. Det är inte alls så seriöst som det låter (till Fridas stora förtret :P) utan är bara ett gäng flickor som träffas för att fika å tjöta :)
Grundaren till Kvinnogruppen är Frida, som tyckte att det skulle vara alldeles ypperligt att få komma ut å fika å av-sociala sej lite. Å sagt å gjort, vem är inte på lite fika liksom?
Så i måndags träffades vi på Deli – Frida, Åsa, Anna-Karin å jag. Å så lille, lille Hjalmar 1 månad gammal. Mycket trevlig kväll å speciellt kul att jag klarade av att vara uppe till 21 denna kväll! Eloge!
Nästa gång ska vi inta Mangiamo tänkte vi.

En dag var vi ute å handlade på Maxi, dvs Mattias var ute å rastade mej. Man måste ju faktiskt se lite annat än sina 4 sovrumsväggar. Där träffade vi lill-Johan – perfekt med lite socialisering när man ändå var utomhus.
Under vårat samtal kom det (på nått sätt) fram att Johan hade parkerat bredvid oss på BARNFAMILJSparkeringen.

- Det är just såna som DU som vi hatar, halvskrek jag till Johan.

Kanske lite överdrivet kan tyckas, så jag får väl erkänna att tonen var lite skämtsam men medger samtidigt att det faktiskt är så jag känner. Det finns typ 5 ynka parkeringar å där ska HAN stå? Lata människa. Jag – å andra sidan – får minsann vara lat då jag ingår i ”barnfamiljen”. Någon sorts privelegium ska man väl ha när man kånkar in å ut barn ur affären?

Anyway, när vi då kom fram till vår bil, ryckte Alex mej i armen å utbrast exalterat:

- Mamma, mamma! Titta en raggarbil, pekandes på Johans urtvättade vita Bmw.

Haha! Underbara pojk! Så rätt, så rätt! Men jag undrar lite suspekt var det här ska sluta? Endast 2 år gammal å redan känsla för raggarkulturen? 

Alex fick ”beröm” på dagis häromdagen, för att han jämt säjer så roliga saker. Ärvt efter mor sin tro? ;)
Men han har faktiskt en hel del roligt för sej, dom som poppar upp i huvudet just nu är: som när jag säjer till honom att han ska städa på sitt rum. Då kommer en lååång suck, följt av:

- Åh, typiskt!

Eller när man är på väg ut när det ösregnar, då säjer han glatt (?): ”Oj! Jösses! ” innan han nöjt stampar ut i full mundering följt av en mindre nöjd mor.

Eller när det är nått som inte funkar som han vill när han leker inne på sitt rum. Då blir han frustrerad:

- Oh my gaaad! 


So long!