Inatt vaknade jag vid 01-tiden av att Alex låg å ropade efter sin pappa. Jag tassade upp (ty Mattias är stendöv när han sover..och ibland även i vaket tillstånd ;)) å frågade vad som stod på.
Alex satt spikrakt upp i sin säng å började yra om hur jag mådde (?)
- Eh..jo tack bra!?
Alex var mer eller mindre gråtfärdig å tycktes inte tro mej eftersom han frågade (flera gånger) igen: "Men hur mår du mamma..Hur mår du efter att getingen slådde dej? Du måste till doktorn imorron mammaaaa! Lova! Lova det, du måste till doktorn med deeej, mammmaaaa!"

Que? Geting? Whaaat?
Jag försökte, först å främst, hålla mej för skratt å sedan få honom att förstå att det inte hänt mej nånting å att alltihop bara var en dröm.
Det var betydligt lättare sagt än gjort. Mitt peptalk gick inte fram till honom. Han var fortfarande orolig över mej å mitt mående. Lillen då!

Så jag tog med honom in till oss å la honom i vår säng å myste. Han låg dock fortfarande å bekymrade sej över att jag inte verkade vilja åka till doktorn.. Min empatiske lille gullegris!
När jag gick iväg för att dricka lite natt-vatten, kom Alex springandes efter mej in i köket med gråten i halsen:
- Mammmaa! Kan du se med ögorna då, när getingen slått dej där? Å vad hade du på fötterna när getingen slog dej?

Alex orolighet över hans kära mor fortsatte i flera timmar..Jag tror att han somnade om runt 03-tiden igen, men det första han frågade imorse när vi vaknade var: ”vad hade du på dej på fötterna när getingen slog dej?”
Mitt natt-prat hade tydligen inte gjort någon som helst inverkan.

Han var fortfarande övertygad om att ”en skitdum geting” (hans exakta ordval) hade slagit mej i mina ögon..å vad jag hade på mej på fötterna under getingens ”attack”, vet jag inte vad det hade för betydelse.. Men den var tydligen viktig, då han upprepade frågan flera gånger.. Nattetid som dagtid.

Underbara weirda kiddo!